Kalifatets kollaps

Mosul har kallats ”Kalifatets huvudstad” i Irak.

Irakiska trupper, uppbackade av kurdiska och shiamuslimska miliser och amerikanskt bombflyg försöker nu ta tillbaka miljonstaden.

IS gör fortfarande hårt motstånd, men ”kalifatet” faller sönder minut för minut.

Aftonbladets Staffan Lindberg och Magnus Wennman går i terrorsektens spår – och hittar bevis för IS ofattbara grymhet. Men också hopp.

Flyktinglägret Hammam al-Alil, söder om Mosul

Sonya Yousef, 6, klättrar över vägspärren som den irakiska armén har byggt av sand och gamla bilvrak i stadsdelen Gazlani i västra Mosul.

Den som utgör skiljelinjen mellan fångenskap och frihet, fara och skydd.

Hon kramar sin finaste leksak mot kroppen, en gul plastflöjt.

Klockan halv tre i natt gjorde regnet äntligen uppehåll. Familjen beslöt sig för att riskera allt, terrorgruppen IS krypskyttar, raketer och självmordsbombare och koalitionens bomber, för att fly.

Sonya Yousef är helt slut. Benen vill knappt bära efter tio timmars flykt och magen skriker efter mat.

– Vi har överlevt och är fria. Det betyder mer än allt annat, säger hennes pappa Omar.

Genom luften hörs dova smällar. Det är ljudet av IS dröm om ett kalifat som faller samman.

Timme för timme, minut för minut tränger den irakiska arméns förband allt djupare in i terrorgruppens sista stora fäste i Irak, den gamla stadskärnan i västra Mosul.

Den 30-årige polismannen Ali, som klättrat upp på vägspärren, vinkar igenom familjen. Han kom hit som frivillig så fort offensiven inleddes, står här natt och dag utan betalning, eftersom det är det enda som skänker hans liv en gnutta mening.

Precis som sin pappa jobbade Ali tidigare som polis. När IS invaderade Mosul i juni 2014 befann han sig på uppdrag i Bagdad. Han skiljdes från sin fru och barn, som bodde hemma hos hans föräldrar, i huset där han själv en gång växt upp.

Polisyrket räckte för att stämpla familjen som fiender. Sommaren 2014 samlade IS ihop Alis fru, dotter, söner och föräldrar i en gatukorsning inte långt ifrån platsen där vi befinner oss nu. De kallade på grannarna att infinna sig. Sedan sköt terroristerna ihjäl familjen, vuxna som barn, en efter en i huvudet.

Ögonen är insjunkna, kanske av gråt, kanske av trötthet. Eftersom han växte upp här känner han igen kvarterets unga män, de som gick med i IS. Han vet vilka de är. Nu hjälper han den federala polisen att hitta dem.

– De senaste tre dygnen har jag pekat ut elva IS-män som gömt sig bland de riktiga flyktingarna, säger Ali.

De misstänkta har förts bort för förhör av irakisk polis.

– Jag önskar att jag fick döda dem själv, med mina egna händer, säger Ali.

Vi ber om att få ta en bild, men får nej. Lovar att inte skriva ut hans riktiga namn. IS tog allt, men han är fortfarande rädd.

Tayaran-distriktet i västra Mosul

Vi hör fågelsång och granater. Men känner lukten av något annat.

En död IS-krigare ligger kvar på gatan, intill sin hemmabyggda bilbomb.

Han har legat där och ruttnat en vecka, med en ljusblå filt över sig. Flugorna kryper, den döde grinar genom skägget, det är en skräckinjagande syn.

Varför tar man inte bort honom?

Soldaten ryckt på axlarna. Han struntar i den döde, är mest intresserad av den förstörda bilen under det påbyggda plåtskalet, en Hyundai suv.

– Flyganfall, kulsprutor, krypskyttar, självmordsbomber och dyra bilar. Vi har allt i Mosul, säger han och skrattar.

Precis så här kaosartad är vardagen i Mosul.

Det är kriget i realtid. Kriget, som dataspelsliknande verklighet, återspeglat i ett enda kvarter.

Plötsligt fylls himlen av helikoptrar. De flyger över oss och skickar iväg raketer som lysdioder mot den gamla stadskärnan.

Svarta regnmoln drar in.

IS svarar som alltid med sina 23 millimeterskanoner.

Helikoptrarna tvingas upp på högre höjd och retirerar i en halvcirkel för att sedan vända tillbaka mot fronten igen, medan soldater och terrorister, civila vuxna och barn – hela det sönderkrigade Mosul – förbereder sig på nästa skyfall.

En soldat som heter Ahmed Kamel leder oss ner i en källare för att visa den bisarra upptäckten han gjorde för en vecka sedan, när huset togs över från IS.

En hel radiostation, komplett med toppmodern sändningsutrustning. Den tjockaste kabeln är 50 millimeter. Ett särskilt telekommunikationsteam från Bagdad kom hit och klippte av den.

Man tror att det här var en av de viktigaste stationerna för IS propaganda-radio, som nu har tystnat.

Östra Mosul, stadskärnan

Det finns texter som måste skrivas, vittnesmål som måste återges, även om det bär emot.

I takt med att terrorgruppen IS trängs tillbaka blottläggs spåren av deras extrema brott.

Då har vi inte rätt att titta bort.

Vi dricker te på en bullrig gata nära det sönderskjutna universitet när en man som heter Adnan Tahar, slår sig ner. Kläderna hänger på kroppen, kinderna är insjukna, ansiktet fårat. Han är 42 år, men ser tjugo år äldre ut.

– Följ mig, så ska jag visa, säger han.

Den första korsningen ligger bara hundra meter bort. En lyktstolpe, full av kulhål. Enligt Adnan Tahar förde IS hit fångar ungefär var femte dag. De kedjades fast i stolpen och sköts i huvudet.

– Efteråt fick de hänga kvar i några dagar. IS mål var alltid att så många som möjligt skulle se. Jag vet exakt vad som hände, för jag var där, säger Adnan Tahar.

Adnan Tahar leder oss vidare, han har en till plats att visa oss. Men den ligger en bit bort.

Den sista platsen ligger på en kulle, med utsikt över hela Mosul.

På ena sidan vägen finns en läktare, med plats för hundratals åskådare. På andra står en enkel rostig bur, några meter lång åt alla håll.

Vägen in i buren går genom en dörr. Hänglåset sitter kvar.

Fångarna fördes in här, med förbundna ögon och handfängsel. Några sköts till döds. Andra hade dömts att bli brända till döds.

Också det vet Adnan Tahar säkert, för han såg det med egna ögon.

En eftermiddag i mars i fjol, Adnan Tahar kan inte minnas det exakta datumet, säger han att två tillfångatagna kurdiska soldater togs hit. De bar handfängsel och ögonbindlar och leddes in i buren för att gå sitt fasansfulla öde till mötes

– Allt jag kunde tänka på var att de kunde ha varit mina bröder.

Han går upp på den öde läktaren. Tänker på folkmassan som var här den eftermiddagen. Hur de klappade händerna och jublade.

Och hur han nog själv gjorde samma sak, trots att han mest ville kräkas.

Vinden fläktar. Adnan Tahar biter på naglarna.

Ser bilarna fara förbi, tuta, framför den kvarlämnade buren, som rymmer som mycket skräck i sin tomhet.

Tvingade IS honom verkligen att gå på alla avrättningarna?

– Jag vet inte… jag ville bara överleva, säger han.

När IS tog över Mosul var han och hans familj hoppfulla. Terrorgruppen delade ut pengar och ingen saknade landets korrupta regering. Sedan kom förändringarna i snabb följd. Grannar, som var kurder och shiamuslimer, drevs bort. Yazidier förslavades. Cigaretter förbjöds, kvinnor tvingades att bära burka och männen skägg.

– Mer och mer förstod vi hur illa det var. Men då var det försent.

Han tänker på sina två barn, Sara, 8, och Ahmed, 10, som hölls utanför skolan, instängda i hemmet som fångar i två och ett halvt år.

– Allt vi kunde göra, när bomberna föll, var att gråta med barnen.

Adnan Tahar är byggarbetare, men har inte haft ett jobb på två år. En bit bort ligger resterna av Mosuls landmärke i spillror, profeten Yunus moské. Byggd på 1300-talet på en biblisk persons grav brukade den ses som en symbol för den mångfald och samexistens som en gång fanns här. IS kallade templet en plats för avgudadyrkan.

Kan det byggas upp?

Kan det som har gått förlorat här någonsin återskapas?

– En dag ska allt bli bättre, säger Adnan Tahar.

I en korsning tar han hastigt avsked och hoppar av. Ögonen är röda.

Det finns vittnesmål som måste återges, hur plågsamma de än är. Adnan Tahar har berättat det han vill att vi – och hela världen – ska veta.

Nabi Younes-souken, Östra Mosul

På andra sidan floden Tigris, i västra Mosul, pågår striderna dygnet runt. IS har trängts in i den gamla stadskärnan och står på randen till kollaps.

Här, i östra Mosul, är terrorgruppen borta sedan fyra veckor.

Vi går in i Nabi Younes-souken, en av stadens största marknader. Liksom resten av det sönderskjutna östra Mosul har den oväntat snabbt fyllts med liv. Det säljs frukt, kött, grönsaker, leksaker, smycken och skor.

Allt man behöver – om man har pengar.

Annam Mawfak, 30, för händerna över en lila tröja, med texten ”Amour de Paris” i glittrande bokstäver.

Den är åtsittande, färgglad och har tryck – allt som var förbjudet under IS.

– Det känns som om jag har sluppit ut ur ett fängelse, säger hon.

En cementbil kör fram och tillbaka, till synes utan mål. Förödelsen är enorm, återuppbyggnaden tycks ändlös, men någonstans måste man börja.

Mosuls zoo

På Mosuls zoo är alla djuren döda utom en ett lejon som heter Simba och en björn som heter Rasha.

En raket landade i apburen. Resten av djuren svalt ihjäl eller åt upp varandra, när skötarna flydde för sina liv.

Nu har en veterinär betald av en europeisk hjälporganisation rest ner från Österrike, gett djuren antibiotika och multivitaminer och sörjt för att de ska få mat varje dag.

Människorna i Mosul kan knappast räkna med samma hjälp. Vi möter en pojke som försöker sälja begagnade tandborstar. Han försöker krama alla han möter.

Blicken är någon annanstans.

De flesta väntar på ett jobb, eller på att sjukhusen ska öppna. Att elen ska börja fungera och vattnet rinna ur kranarna igen. Att livet ska komma tillbaka.

Och det gör det, om än plågsamt långsamt.

Ibn Rushd-skolan, östra Mosul

Under IS gjordes undervisningen om. Barnen lärde sig att räkna med hjälp av stridsvagnar, patroner och gevär.

De flesta föräldrar höll sina döttrar hemma, instängda dygnet runt.

När vi besöker Ibn Rushd-skolan, för barn mellan 6 och 13 år, har de kvinnliga lärarna fullt upp med att ordna inträdesprov.

– Det här är andra dagen som skolan är öppen. Flickorna kommer verkligen tillbaka. Det viktiga nu är att testa deras kunskaper. Många kommer att behöva gå om två år, säger rektorn Isra Rashid, 52.

Medan vi pratar söker irakiska soldater genom hus efter hus några kvarter bort, i jakten på en ensam jihadist som synts med kulspruta.

– En raket slog ner i grannskolan i förra veckan, så det är inte säkert här. Men vad ska vi göra? De här barnen kan inte vänta längre, säger Isra Rashid.

Hon stannade själv hemma under IS. Regeringen i Bagdad har inte betalat hennes lön på tre år. Ändå lyser glädjen över att få utföra sitt yrke igenom.

Hon talar om den yttre förödelsen, en del av skolbyggnaden är sönderskjuten och måste byggas upp.

Och den inre. Hur barnen har förändrats. Sjuåriga flickor kan komma med träbitar, börja slåss eller låtsas skjuta mot varandra.

– De har sett sådant inget barn ska behöva se. Nu måste vi göra människor av dem igen.

På skolgården väntar flickorna otåligt på proven. De jämför böcker, pennor och suddgummin. Rosal Saad, 13, längtar efter första lektionen.

– Jag var hemma varje dag i två och ett halvt år. Det var så tråkigt, även om mamma försökte hjälpa mig att läsa, säger hon.

Hon funderar länge över frågorna vi ställer. Trots att hon är ovan att vara ute, ovan att möta utlänningar, är svaren genomtänkta.

– Att leva under IS var som att bli stoppad i livet. Det var långsam tortyr, säger hon.

Under befrielsen i januari besköts Rosal Saads hus från två håll.

– Det var det läskigaste. Vi gick ner i källaren hela tiden. Jag gömde mig i hörnen.

Handen kramar blocket med Frost-figurer.

– Det enda jag vill är att det ska bli fred på riktigt, så att jag kan fortsätta gå hit. Och jag vet precis vad jag ska bli. Lärare!

Kompisen Rahma Ahmed, 12, vill bli doktor. Magfira Ahmed, 10, sjuksköterska.

De springer ut på skolgården igen. Rusar in och ut i ett tomt klassrum, och bort längs muren, till den lilla gården där ett apelsinträd växer.

Himlen fylls av helikoptrar, marken skakar, men den här eftermiddagen, fyra veckor efter befrielsen, kan inget överrösta deras skratt.