SLUTSTRIDEN

Den sista offensiven mot IS inleddes i oktober 2016.
Det skulle gå fort, men det skulle dröja till juli 2017 innan de irakiska styrkorna nådde de sista IS-kontrollerade kvarteren.
Aftonbladets Nivette Dawod och Jerker Ivarsson följde slutstriden på plats.

1. FLYKTEN FRÅN IS

2 JULI. GAMLA STAN, MOSUL.
Den gröna kupolen är allt som står kvar av al-Nurimoskén där IS utropade sitt kalifat 2014.
Nu strömmar flyende familjer ut ur gamla stans trånga gränder.
De är fria – men deras liv är slagna i spillror.

Människorna släpar sig fram i den 44-gradiga hettan.
Nästan alla går barfota.
Barnen är skräckslagna. De gråter, skriker och skakar i hela sina små kroppar.
I händerna bär de allt de har kunnat få med sig.
En vattenflaska. En termos. En säck med ris.
Äldre och sjuka har lagts på filtar och blir burna av anhöriga.
Rullstolsburna krånglar sig sakta över stenar och armeringsjärn, de väjer för bombkratrar.

Vi är på plats i Mosuls gamla stad, där slutstriden mot terrorsekten Islamiska staten pågår just nu. En operation som inleddes i oktober förra året, med löftet om ett snabbt slut. Mosul, IS huvudstad i Irak, skulle bli helt befriat. Så ser det inte ut än. Striden har varit lång och hård, och den pågår fortfarande i allra högsta grad fortfarande.

I bakgrunden hörs tungt artilleri. Granatgevär, pansarskott, snabbt smattrande från handeldvapen.
Då och då hörs ljudet av raketkastare. Sekunderna känns som evigheter innan den dova smällen och grå tjocka röken stiger i fjärran.
”Allahu akbar” muttrar militärerna från den irakiska specialstyrkan Golden division runt omkring oss.
– Hamdulillah, vi kom ut från bomberna! skriker en kvinna som kommer gående ut ur en gränd. Hon bär på ett spädbarn. Hennes lille son Omar går gråtande bredvid.
– Vart vi än försökte gömma oss sköt de, säger kvinnan, sedan fortsätter familjen mot närmaste fältsjukhus och registrering.
Flera människor gör fredstecknet mot oss, de försöker le.

De är fria från den islamiska terrorsekten.
Men deras liv är slagna i spillror.
Nu börjar en ny tillvaro på flykt.

En liten flicka, hon kan inte vara över fyra år, kommer ensam mot oss. Hon har tappat bort sin familj. Hennes skrik skär igenom ljudet av strider. Det tycks plötsligt som att ordet för mamma är detsamma på all världens språk när det vrålas ut ur ett barns lungor.
Militärerna försöker med vatten, chips och bitar av melon. Flickan vill inte ha någonting. Hon skriker och gråter så att hela hon vibrerar.
Mamman kommer.
De två möts i en kram så hård att flickan tystnar en stund i sin gråt.
Mamman tackar Gud, men utbrister samtidigt:
– Mina andra två döttrar, var är de?
Männen skakar på huvudet.
Ingen vet.
– Hittills har 150 familjer tagit sig ut ur Farouqområdet, vi beräknar att de är omkring sju i varje familj. Alltså tusentalet människor bara idag, säger överstelöjtnanten Salam.

Han fortsätter att berätta hur jakten går till efter de hundratals IS-terrorister som tros finnas kvar i några få trånga gränder i Mosuls gamla stad. Fortsätter det så här kan gamla stan var befriad om fyra dagar, är hans gissning.

– Flera av kvinnorna som kommer nu har varit gifta med män som har stridit med IS, vi försöker att ta med dem till säkra platser och ge dem vård. Vi vet inte hur många av terroristerna som är kvar där inne, vi försöker fråga de civila som kommer ut, säger Salam.

Scenerna vid al-Nurimoskén är förtvivlande. Lidandet är obeskrivligt. Några av de som kommer ut ur gränderna har klivit över två döda IS-mäns kroppar. Ingen har tagit bort dem, krypskyttar kan finnas kvar.
De som klarat sig hela vägen ut ur gerillastriderna är så utmattade att de knappt orkar gå. De är trötta och magra, nästan grå i ansiktet. De berättar att de varken har ätit eller druckit på flera dagar.
Men de kan också vara IS-anslutna, potentiella självmordsbombare. Bara under dagen ska två kvinnliga självmordsbombare ha sprängt sig inne i gamla stan, säger överstelöjtnanten Salam. Från komradion hörs meddelandet att alla män som uppvisar skador måste gripas och genomsökas, de kan vara stridande terrorister som försöker ta sig ut med flyktingar.
Al-Nurimoskéns karaktäristiska lutande minaret brukade torna upp sig ståtligt precis där vi står. Nu syns bara rester av en några meter hög stenpelare. Den gröna kupolen står ensam och övergiven. Landmärket, Mosuls stolthet, som överlevt strider från ottomaner, mongoler och den amerikanskledda invasionen 2003, togs av IS 2014 och blev terrorsektens symbol när Abu Bakr al-Baghdadi utropade kalifatet härifrån.

I torsdags togs ruinerna av moskén tillbaka av de irakiska säkerhetsstyrkorna och premiärministern Haider al-Abadi menade att det ”markerade slutet för deras påhittade stat”. Men den första moskén markerade också terrorsektens grymma metod – att hellre dö och förstöra allt i sin väg än att ge upp.
En välsminkad kvinna sticker ut ur gruppen av flyende. Det är Widad al-Hasnawi, som kallar sig ”alla krigares moder”, som har kommit från södra Irak och staden Diwaniye, för att som hon säger ”ingjuta hopp” hos de ensamma kvinnorna. Hon välkomnas av militärerna, alla vill ta bilder och tacka för hennes ansträngningar.
– Det viktigaste jag försöker förmedla är att den kvinna som klarat av det här lidandet, och som nu står vid militärens sida, hon har inget att förlora, säger hon.
Även om Mosul befrias är striden mot IS långt ifrån över.

Sovande celler, terrorister som gömmer sig i IS-tunnlar, och hundratusentals människor som levt under terrorsektens styre finns kvar.
Efter Mosul väntar nya frontlinjer.
Ryan Dillon, talesperson för den USA-ledda alliansen, uppgav i helgen att man fortfarande måste bestämma sig för vilken nästa IS-kontrollerad stad som ska intas.
Al-Qaim, Hawija och Tal Afar är några av de som står näst på tur.

2. Barnen sitter på ett bylte
som är deras mamma

2 JULI. Vi är på väg ut ur Mosuls gamla stad när vi ser de två små barnen.
De sitter på ett bylte – som är deras mamma.
– Hon har ingen puls! skriker någon.

När katastrofer händer går allt mycket snabbt.
Det är som att hjärnan smalnar ihop och en tunnel av snabba tankegångar bildas i huvudet.
Vi har precis rullat ut ur gamla stan, där vi sett ruinerna av al Nuri-moskén, hört striderna på nära håll och mött flyende familjer i svår nöd.

Hettan har krupit sig in under våra skottsäkra västar, hjälmarna som tyngt våra huvuden kan äntligen knäppas upp men ligger fortfarande kvar i famnen. Striderna är några kilometer bort nu.
Bilen är just redo att svänga upp på den asfalterade vägen, den som innebär säkerhet och vägen ut ur Mosul, när vi ser de två små barnen.
En liten pojke i militärmönstrad tröja och byxor. En liten flicka i gult linne. De sitter på ett bylte.
Byltet är en människa. En kvinna. Det är barnens mamma.
Konvojen stannar. Vi springer dit. Allt går snabbt.
– Hon har ingen puls. Ambulans! skriker en man från den irakiska militären.

Barnen gråter tyst. Pojken ställer sig upp. Den lilla flickan sitter kvar med handen på sin mamma. De är så små. Hur gamla kan de vara? Han, kanske två, hon, ännu yngre.
Kvinnan ligger på rygg. Hon rör sig inte. Hennes kropp är täckt, men hennes nakna fötter är smutsiga av flyktens långa väg.
Hennes ansikte är grått. Hon blöts ner med vatten. Ögonlocken är tunga, stängda. Hon ser ung ut. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Är det så här hennes liv ska sluta? Vem ska ta hand om barnen?

Tankarna skjuter som pilar genom den trånga korridoren som är hjärnans katastroftillstånd.
Mannen skriker:
– Bil!
Sedan skriker någon annan:
– Sniper!
Krypskyttar.
Jag hinner snabbt titta mig omkring. Vi står på vad som måste vara ett torg, kvinnan tycks ha sökt sig till byggnadernas skuggor, men fallit ihop under solens strålar.
Mannen fortsätter att skrika – men han har gett upp.
– Ta barnen! Begrav kvinnan!
Vi måste lämna.
Hoppar snabbt in i våra bilar.
Kvar står två små barn.
Tysta, ensamma.

3. ”Tårarna rann när jag
fick klippa av skägget”

3 JULI. KALAK. De två männens blickar är allvarliga – men avslappnade.
De är i trygghet nu.
Barberaren Taher Abdelrahim får äntligen utöva sitt kall igen.
Och Haidar Mahmoud, i hans frisörstol, känner sig fri:
– Tårarna rann när jag fick klippa av skägget efter att ha levt under IS, säger han.

För några månader sedan kände de två männen inte varandra.
Nu sitter Haidar Mahmoud, 27, tyst i en grön plaststol. Taher Abdelrahim, 35, klipper fokuserat Haidars hår och skägg.
Ett plastskynke ger svalka i den 46-gradiga ökenvärmen.

De två männen bodde båda i samma stad, Mosul, och flydde tre mil, hit till Khazerlägret, av samma anledning: terrorgruppen IS.
Haidar Mahmoud var tolk i tre års tid åt den amerikanska armén. Han blev livrädd när Islamiska staten tog kontrollen över Mosul 2014.
– Jag hade arbetat för amerikanerna. Hade de vetat om det hade de halshuggit mig. När jag kom hit till flyktinglägret kände jag den starkaste känsla av frihet jag någonsin haft, säger Haidar.
Han kan idag skratta åt hur långt hans skägg var i november förra året, när han registrerades i lägret. IS förbjuder män från att raka sig, det är en av många hårda sedlighetslagar terrorsekten infört mot civila där de har kontrollen.

Att röka är till exempel också förbjudet. Kvinnor måste täcka sig från topp till tå.
– Jag fick inte raka mig på över två år. Det var förstås inte viktigt för mig just då. Men när jag kom hit och fick klippa mig för första gången. Det var en obeskrivlig känsla av lättnad, säger Haidar.
Han kunde äntligen andas ut, säger han. Men han grät inte.
Eller?
– Jo, jag ska erkänna, tårarna rann ner för mina kinder när jag fick klippa av skägget, säger han och skrattar.
Som så många andra flyktingar som levt under IS våld beskriver Haidar Mahmoud tiden under terrorsektens våld som att han var ”levande död”. Inte ens hemmet kändes tryggt.
Att bevittna avrättningar blev vardag. Människor halshöggs på gatan. Kastades från höga hus.

Men en händelse lämnar honom ingen ro, även om han inte var med om den själv. Det var grannen här i flyktinglägret som nyligen berättade om en man han var släkt med, som bodde i Hay al-Tanak, väster om Mosuls gamla stad.
– Distriktet var på väg att befrias av den irakiska armén nyligen när en bomb slog ner i familjens hus. Hustrun dog direkt. Parets två små barn försökte fly när ett av dem sköts till döds av en krypskytt och det andra barnet skadades. Mannen bar snabbt upp båda barnen, han måste varit utom sig av sorg när det hände.
Han bestämde sig för att begrava det döda barnet och hustrun och sedan fly med barnet som överlevt, berättar Haidar vidare.
– Först när han begravt kropparna och flytt vidare till den irakiska militären insåg han att det barn han burit hela vägen i sin famn var det döda barnet. Han hade tagit fel. Han sprang tillbaka, grävde upp graven, men det var för sent. På samma dag förlorade han båda sina barn och sin hustru. Det är den värsta historien jag hört, säger Haidar.
Taher Abdelrahim nickar tyst.
Han hör liknande berättelser hela dagarna. Männen han klipper hår och skägg på börjar ofta berätta. De behöver lätta sina hjärtan, säger Taher.
– Jag kan inte ens säga er vilken historia som är värst. Alla har hemska vittnesmål, säger han.
Trots det känner han sig lycklig nu. Han har fått återvända till sitt kall.
– När Daesh kom till Mosul fick jag inte klippa någon längre. Jag känner mig värdefull nu, jag är så glad för det. Många rusar mot mig och är helt överväldigade när de vet att de äntligen ska få raka av sig skägget. De kan nästan inte förstå att det äntligen ska ske, säger han.

Efteråt ser de ut som helt nya människor.
– Det har hänt flera gånger att de börjar gråta av tacksamhet. Jag är också tacksam. Det känns som att jag hjälper dem att bli rena på något vis.
Hans yrke har fått en större mening, förklarar han.
– När striderna inleddes i Mosul försökte jag hjälpa skadade så gott jag kunde, de kom till mig med skallskador, jag försökte rengöra och sy ihop ytliga sår. Men snart blev jag förbjuden att arbeta av IS. Nu känns det som om jag får en ny chans att hjälpa.
Han är själv kortklippt idag, på kinderna syns en tunn skäggstubb. Taher Abdelrahim avslöjar att han aldrig tyckt särskilt mycket om långt skägg.
– Jag tycker inte att jag passar i det. Även när vi levde under IS regler försökte jag att klippa ner mitt skägg så ofta jag kunde. Jag gömde mig hemma med mitt nyklippta skägg, säger han och skrattar.
– Alla har sin smak, jag gillar kort skägg!
Haidar håller med och skrattar förstående.
– Det blir märkligt i sådana här situationer. Det som är förbjudet är plötsligt det som lockar allra mest.

4. Han skulle användas
som mänsklig sköld

6 JULI. MOSUL. Mitt under ramadan träffades Mohammad Ali Mohammad av splitter från en IS-granat.
Trots det fick han inte lämna Mosuls gamla stad – terroristerna ville använda honom som mänsklig sköld.
Nästan 20 dagar senare får han äntligen sin operation på golvet i ett fältsjukhus.
– Jag vill bara att min bror ska överleva, säger Saleh Ali.

Minnena från tiden under IS är färska, men traumatiska.
Bröderna snubblar på datumen när de ska beskriva vilken dag Mohammad Ali Mohammad, 23, träffades av granatsplittret. I slutet av ramadan, kanske den 16:e, eller 17:e juni, det har nästan gått 20 dagar i alla fall, kommer de fram till.
Saleh Ali, 27, minns andra saker tydligare.
Blodet som täckte Mohammads mage och bröst. Desperationen när han tog honom till det närmaste sjukhuset, som precis som alla sjukhus i Mosul kontrollerades av IS, och bönade och bad om att lillebror skulle få överleva.

De läkare som terrorsekten tvingat kvar på sjukhuset för att operera IS-ansluta fick göra så gott de kunde.
Men nu, när familjen äntligen fått hjälp av irakiska armén att lämna sitt hem i Farouq-distriktet, gapar delar av såret öppet på Mohammad Ali Mohammads mage.
Han är tunn, revbenen sticker ut, höftbenen också. Pulsen dunkar snabbt på hans hals. Skräcken gnistrar i hans ögon. Han säger inte mycket, är matt och trött.
Saleh fortsätter istället:
– Jag bad dem att ta av mitt blod och ge till honom när de opererade. Jag har svimmat flera gånger sedan dess, men det gör inget. Jag vill bara att min bror ska överleva.
Hans smala, knotiga armar håller hela tiden hårt om den liggande brodern.
Pappan sitter en liten bit bort. Han sätter då och då handen för munnen, orkar inte riktigt se på brödernas lidande. Väntar på en av volontärläkarna.

Vi befinner oss på ett improviserat fältsjukhus i östra Mosul, familjen sitter på plastmattor som lagts ut på golvet, och bakom dem står gamla radiobilar huller om buller, eftersom det här egentligen var ett litet nöjesfält tillhörande hotellet Nineveh som står tomt och övergivet nu.

Pariserhjulet utanför har inte använts på länge. Det är täckt av sand. Barnen som evakuerats med de tre bussarna från Mosuls gamla stad under morgonen har ingen ork att leka i det. Även de är tunna som små skelett, de bär plastpåsar istället för blöjor, och har allt från brännskador av den 46-gradiga hettan till skabb som sprids i familjen.
Familjen som väntar på att Mohammad Ali Mohammad ska opereras säger inte så mycket. De blev bestulna på sina ID-kort när IS gick runt i gamla stan och slog människor som försökte fly nu när slutstriden mot terrorsekten rasar i gamla stan.
– De sa till oss att vi skulle stanna i våra hem och dö. Att vi var mindre värda än dem och skulle bli deras mänskliga sköldar, säger Saleh Ali om IS-terroristerna.

Familjen måste först registreras mot officiella irakiska uppgifter, av säkerhetsskäl, och sedan kan sonen få vård. Tidigare under dagen har en orange plastpåse full med explosiva medel omhändertagits från en kvinna som befann sig bland flyktingarna. IS desperata hämndtaktik med kvinnliga självmordsbombare har de senaste dagarna tagit sig hela vägen till flyktingsamlingar.
Till slut kommer Saadoon Abdeljabbar, allmänkirurg från Mosul som jobbar på fältkliniken som volontär. Han sätter sig vid Mohammad Ali Mohammad, rengör såret, och tar fram nålföraren och suturtråden. Allt sker utan bedövning. Mohammad tycks inte ha någon ork att skrika, men han grimaserar av smärtan. Pappan följer allt under tystnad. Storebror Saleh håller Mohammad i ett fast grepp medan Saadon Abdeljabbar arbetar.
Då och då gråter Saleh Ali.
– Det känns som om vi har släppts ut ur ett fängelse. Vi är befriade. Nu vill jag bara att min bror ska överleva.
När den omedelbara faran är över uppenbarar sig konsekvenserna av livet under IS för många.
Framförallt barnen uppvisar tecken på grav undernäring, nästintill svält, berättar flera läkare Aftonbladet pratar med.
– De har levt utan mat och till viss del utan vatten i tre års tid. Ibland har de inte fått ransoner av IS alls, säger volontärsjukvårdaren Mohammad Abdullah.
Flera av de som kommer till fältkliniken behöver ofta ytterligare vård. En del skickas till sjukhus i Mosul, som bara nyligen tagits tillbaka från terrorsekten. Andra körs i ambulans till staden Erbil, åtta mil bort.

I flyktinglägret Khazer, tre mil utanför Mosul, träffar barnsjukvårdaren Sana Jawat hundratals barn som visar allt tydligare symptom på undernäring. Det har blivit värre under offensiven som den irakiska armén drivit för att ta tillbaka Mosul, Iraks andra största stad, sedan i höstas.
– De senaste månaderna har vi sett allt tunnare barn, de är svaga och mycket trötta. Vi försöker hjälpa dem, men de behöver mer hjälp än vi kan ge dem ibland. Då läggs de in på Erbils sjukhus, säger Sana Jawat.
Förutom bristen på mat och vatten bidrar psykiska trauman som barnen upplever till att deras fysiska hälsa försämras.
– De har levt under IS styre i tre år. Alla har varit med om något. Kanske har de förlorat en familjemedlem, kanske har deras föräldrar inte orkat ta hand om sin familj. Vi ser väldigt många som är deprimerade och försöker ta sitt liv.

Lilla Mina, 2 år, som Aftonbladet får träffa har äntligen kommit upp i normalvikt för sin ålder. Hon kom till Khazerlägret i april med sin familj som tog sig från Badour utanför Mosul, ett område som fortfarande kontrolleras av IS. Då var hon rejält undernärd sedan ett år tillbaka. Mammans mjölk räckte inte till.
– Vi är bönder från början, våra barn brukade må bra och äta maten vi själva odlade. Nu har vi förlorat allt. Huset är sönderbombat. Men barnen har i alla fall fått börja i skolan igen, säger Mahmoud Issa.