De överlevde
IS terrorvälde

MOSUL.Slaget om Mosul blir allt blodigare. Varje dag strömmar flyende ut ur IS-staden. De är kalifatets överlevare – och vittnen till vår tids grymmaste brott.

Muhammed Alsham, 17

Muhammed hoppade av gymnasiet när IS kom sommaren 2014. För att överleva tvingades han att hitta ett annat sätta att försörja sig: att gräva försvarstunnlar åt terrorgruppen.

– De betalade kontant för varje meter vi grävde, säger han. Det var fruktansvärt hårt arbete. Vi var slavar utan något liv.

De första månaderna efter att IS tog över försökte Muhammed Alsham leva så vanligt som möjligt. Han rakade sig och bar shorts – och tvingades betala böter. Rökte en cigarett – och blev pryglad med kablar.

Snart såg han hur andra utsattes för betydligt grymmare straff. De fick händer avhuggna och sköts ihjäl. En dag körde IS runt i hans kvarter med högtalare och uppmanade de boende att bege sig till ett närliggande torg. När Muhammed Alsham kom dit såg han hur jihadisterna släpade fram en skräckslagen, ung kvinna. De påstod att hon var prostituerad och bad fast henne med rep.

Sedan började straffet. Det som var så ofattbart grymt att Muhammed Alsham måste ta ett djupt andetag för att kunna återge.

– De började kasta, säger han och visar med händerna.

– Sten på sten på sten. Jag kunde inte se på, så jag tittade bort. Men jag vågade inte gå därifrån. Jag svär, så länge jag lever kommer jag att minnas hennes skrik.

Wijdan, 12

Ett militärfordon rullar in med tre barn. Trettonårige Ali Moofiks haka har skjutits sönder, tungan hänger ut och benet rycker. Också de två systrarna, tolvåriga Wijdan Moofik och sjuåriga Rahma Moofik, är svårt skadade.

– Mitt huvud, mitt huvud! ropar Wijdan.

Såren är överallt på barnen. Sjukvårdare pressar med händerna över de värsta skadorna för att hejda blödningen.

För bara tio minuter sedan lekte alla tre ute på gården i huset i stadsdelen Khadisey. Eller var de inne i familjens garage och lekte? Uppgifterna från de skärrade grannar som sprungit med militärfordonet hit går isär.

Barnens mamma är stum. Hon står vid sidan av, vinkar åt olika håll, som om hon ville påkalla hjälp som inte finns.

Ahmed, 64

Ahmed Abd-Alakel ville hålla sig undan från IS. Men de spårade honom.

De sa att han skulle få tillbaka sitt gamla jobb.

Men IS barnhem liknade inget han tidigare sett. Flickorna och pojkarna var bortrövade yazidier, turkmener och shiaaraber från städerna Sinjar och Tal Afar. Deras föräldrar hade mördats av IS.

– De gav mig och min son order att laga mat åt barnen. Huset omgavs av tre meter taggtråd och beväpnade jihadister. Och snart förstod jag vad att det inte var ett barnhem utan ett fängelse, säger Ahmed.

Efter några veckor hämtade de pojkarna. De skulle tvångskonverteras och förberedas för att bli krigare och självmordsbombare.

Flickorna blev kvar. Och Ahmed lagade deras mat.

Han tar ett andetag, säger att han hade anat det, men ändå inte velat tro det. Flickorna var så unga, många bara nio, tio år.

Snart började det komma män till barnhemmet. Utlänningar från Marocko, Frankrike, Tunisien, Tjetjenien och Saudiarabien.

– Vi kommer hit för att hämta frukt, brukade de skämta.

Varje gång en man kom beordrades flickorna att ställa upp sig på led, enligt Ahmed Abd-Alakel. De flesta tog tid på sig, granskade flickorna noga.

Sedan valdes en av dem ut. Mannen visade upp ett papper från IS domstol som visade att han betalat för att få gifta sig och försvann med flickan.

Bara vid ett tillfälle minns Ahmed att en flicka protesterade.

– Hon skrek: döda mig! Jag tänker inte gifta mig! Efter en kort stund fördes hon bort av beväpnade män och kom aldrig tillbaka.

Ahmed för handen över ansiktet.

– Flickorna var så tysta, säger han. Jag kan inte föreställa sig mig hur rädda de måste ha varit. Jag önskar jag hade kunnat hjälpa dem, men det fanns ingen utväg…

Fader Jaqob

Det knastrar av krossat glas under fötterna i Bartellas kyrka, med rötter från 500-talet. Korset har sprängts och biblarna bränts. Huvudet på Kristusstatyn har sågats av och altaret vräkts omkull.

Det är intoleransens yttersta uttryck.

– När jag först kom hit grät jag. Kyrkan finns i folks hjärtan, så de har krossat våra hjärtan, säger prästen fader Jaqob.

Vi går försiktigt runt i förödelsen, fortfarande kan det finnas hemmagjorda bomber kvar. Gravarna har brutits upp och plundrats. Kistorna gapar vidöppna.

IS lät sina högsta ledare bo här. Det var ett högst medvetet val, den uråldriga kyrkan var skyddad från koalitionens flyganfall. Församlingslokalerna användes för träning av nya jihadister. Vi ser amerikansk ammunition kvarlämnad på golvet.

En whiteboard-tavla, som står orörd från dagen då jihadisterna tvingades på flykt, ger en inblick i terroristernas vardag:

06-09 fysisk träning

09-10 frukost och vila

10-12 religiös undervisning

12-14 lunch och vila

14-16 vapenträning

16-18 taktikundervisning

18-20 patrullering

Intill står ännu en tavla, som använts i undervisningen. Ämnet: hur man bäst torterar eller dödar en annan människa.

Kroppens tjugo känsligaste punkter listas i ordningsföljd: struphuvudet, bakhuvudet, pungen, ryggraden, fotlederna, fingrarna, tårna…

Kyrka har förstörts förr: av tatarer, perser och ottomaner. Vill fader Jaqob bygga upp den igen? Låta sin församling återvända från exilen och den relativa säkerheten i den kurdiska delen av Irak?

Han tvekar.

– Det måste bli tryggt först. Innan dess kan vi inte återvända. Och vi måste förändra människors sätt att tänka.